Har den senaste tiden känt ett allt starkare behov av att skriva. Kanske är det på grund av att Sverige nu befinner i det närmaste vi kommer komma en lockdown. Barer och restauranger måste stänga, i alla fall efter 22.30. Jag hör folk prata om att ”men folk kommer bara ta festen hem eller gå på svartklubb” och jag tänker men på riktigt. Vem anordrar en svartklubb nu. Eller fest för den delen. Men vem är jag att kasta sten, har ju absolut haft folk hemma och kramats fast man inte får. Hur sjukt låter inte det. Kramas fast man inte får.
Jag tror ändå det är den här otroligt märkliga och besynnerliga situationen som väcker skrivlust i mig. Fast det kanske egentligen inte finns så mycket att berätta om. Vi var på roadtrip och sen vi kom hem har allt varit otroligt vanligt. Det känns både skönt och rastlöst. Men känslorna sitter utanpå, det gör dem absolut. Tidigare ikväll dividerade vi om vem här hemma som skulle gå och köpa mat (det slutade med att vi gick tillsammans). Vi hade bestämt oss för 1. burgare 2. take out 3. max. På vägen till Max började jag gråta, nästan frustande, mitt på gatan när vi gick för att jag absolut inte ville äta från max utan något annat ställe. Något som livar upp vardagen lite mer än det vanliga enkla snabbmatsstället.
Vi gick till Bastard burgers, som bytt namn från Bronx till Bastard eftersom den gamla malmökrogen Bastard har stängt och ska öppna Ruth till våren på samma ställe. Förvirrande, men skönt att saker utvecklas. Medan vi väntade tittade vi på tiktoks om filosofi och vilade våra hungriga och trötta huvuden mot varandra. Sedan gick vi hem, såg ett avsnitt orange is the new black och åt vår middag. Sa flera gånger om hur gott det var.
Visst längtar vi efter vardagen så som den brukade vara. Med hemmafester, trånga barer och stimmiga restauranger. Efter att spontant kunna träffa sina kompisar och våga kramas eller pussas på kinden. Kommer det bli vardag igen? Hur ser livet ut post-corona. Det känns långt bort. Men det kommer en tid. Som Linnea Henriksson sa.
amandaragna 